Dagens outfit – snälla gilla!

Jag lyssnade precis på P3 Browsers avsnitt om gilla-bekräftelsens baksida, där dagens outfit-postningar användes som exempel – och blev så oerhört inspirerad!

Här är mitt bidrag:

Dagens outfit mitt i en åker i norra Skåne

Dagens outfit mitt i en åker i norra Skåne

Den randiga huvtröjan har jag ärvt från min lillebror (tandkrämsfläckarna är mot ilningar), byxorna panikköpte jag häromdagen efter att ha fått en kopp te i knäet trekvart före lönesamtalet jag åkt till Malmö för, strumporna är alldeles nyköpta (fem för 79!) och på huvudet bär jag en lågprisfrisyr från Möllevången.

Det vackra längst ner i bild är min dotter.

Trevlig helg!

Eufori

I kväll har jag och Micke startat en blogg, Journalisttips, i gränslandet mellan teknik och journalistik. Ju nördigare, desto bättre, är parollen.

Och det känns verkligen jätteroligt – jag känner mig väldigt peppad. Nu kommer förhoppningsvis husmålning och plattläggning att kännas lite roligare. Eller så blir jag bara ännu mindre motiverad. Å andra sidan finns nu världens incitament för att få det ur vägen, så man kan ägna mer tid åt bloggen.

Följ oss på Twitter där vi heter @Journalisttips och läs själva bloggen här.

Om att hinna tänka

Jag sitter på tåget på en av alla de där miljarder resorna jag gör som veckopendlare mellan Skåne och Stockholm. Trivs bra gör jag, även då vi är försenade. Det är gott om tid att tänka, och gott om tid att koncentrera sig en längre tid på en och samma uppgift.

För ganska precis tio år sedan klev jag in på Tvärsnytt för första gången, där jag skulle göra min journalistpraktik, för att sedan bli Sveriges Television trogen. Jag älskar idén om television i allmänhetens tjänst, och även om jag fortfarande inte vet vad jag ska bli då jag blir stor, så vet jag att jag älskar livet på en nyhetsredaktion.

Det händer saker hela tiden, ibland måste saker vara klara på mycket kort tid och ibland rasar all teknik och det gäller att hitta vägar runt problemen, eftersom det inte finns tid för att lösa dem just då. Just det där med att hitta vägar runt problem tror jag att påverkat mig ganska mycket.

Innan jag började plugga journalistik gick jag på en IT-utbildning. Tre år ägnade jag åt den, och det var mycket matematik och programmering. Ofta handlade om att tänka efter, testa, och prova igen. Gränserna mellan sant och falskt var väldigt tydliga: antingen är x lika med 5, eller så är det skilt från 5. Antingen eller. En boolesk värld.

Nu verkar det kanske som om den här texten är på väg mot ett journalistiskt svartvitt sanningsideal, men det är i stället förmågan att tänka långsiktigt jag funderar på. De där programmen man skrev, som skulle lösa uppgifter, krävde koncentration och tålamod. Nyhetsjournalistik på dagsbasis är något helt annat, och det är vad jag sysslat med de senaste tio åren.

Och jag skulle absolut inte vilja formulera det som att min hjärna tagit skada, men något har hänt. Jag har blivit expert på att sovra bort oviktig information, se kärnan i ett ämne, leverera det som krävs på kort tid, klara deadline – och ta mig runt eventuella problem som uppstår.

Men det känns som om jag samtidigt förlorat något, och det handlar om den där förmågan att faktiskt lösa problem, i stället för att ta mig runt det. Det handlar kanske inte så mycket om det journalistiska, som om det som sker runtomkring: Fungerar inte en redigeringsdator så tar jag en ny, gillar jag inte kalenderprogrammet på jobbet så väljer jag ett annat, förstår jag inte genast hur det nya sättet att posta ett inslag fungerar, så gör jag på det gamla sättet – trots att jag förstått att det är mycket mer omständligt.

På ett sätt är det här förstås bra – i ett kortsiktigt perspektiv är det oftast effektivare. Och jag är lyckligt medveten om att det inte är min hjärna som förändrats till det sämre. I stället är det nog kraven i yrket som gör det. Den slutsatsen drar jag eftersom jag genom åren haft förmånen att sitta på olika stolar på jobbet. Då jag jobbar som utbildare eller sändningsproducent är det viktigt att förstå de tekniska problem som uppstår – eftersom man är den som måste lösa dem, eller den som måste kunna förklara vad som sker.

Men så är jag bokad på ett reporterpass igen – och sitter där som en barnunge och ringer supporten så fort något inte fungerar. Trots att jag vet att jag en gång i tiden kunde lösa ordinära linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter och polynom i högerledet.