Dagens outfit – snälla gilla!

Jag lyssnade precis på P3 Browsers avsnitt om gilla-bekräftelsens baksida, där dagens outfit-postningar användes som exempel – och blev så oerhört inspirerad!

Här är mitt bidrag:

Dagens outfit mitt i en åker i norra Skåne

Dagens outfit mitt i en åker i norra Skåne

Den randiga huvtröjan har jag ärvt från min lillebror (tandkrämsfläckarna är mot ilningar), byxorna panikköpte jag häromdagen efter att ha fått en kopp te i knäet trekvart före lönesamtalet jag åkt till Malmö för, strumporna är alldeles nyköpta (fem för 79!) och på huvudet bär jag en lågprisfrisyr från Möllevången.

Det vackra längst ner i bild är min dotter.

Trevlig helg!

Eufori

I kväll har jag och Micke startat en blogg, Journalisttips, i gränslandet mellan teknik och journalistik. Ju nördigare, desto bättre, är parollen.

Och det känns verkligen jätteroligt – jag känner mig väldigt peppad. Nu kommer förhoppningsvis husmålning och plattläggning att kännas lite roligare. Eller så blir jag bara ännu mindre motiverad. Å andra sidan finns nu världens incitament för att få det ur vägen, så man kan ägna mer tid åt bloggen.

Följ oss på Twitter där vi heter @Journalisttips och läs själva bloggen här.

Jag lämnar glamouren och säger upp mig

En mycket glad Backa Maj

Så här glad är alltid min dotter. Och så här glad kommer hon alltid att vara nu då vi får ses oftare.

Jag har fått ett nytt jobb! Från och med april jobbar jag på Sydnytt i Malmö i stället för på Rapport. Det är betydligt närmare Backa Maj, och jag kommer att få programleda en del, förmodligen med start till hösten. Perfekt för mig som vill vara mer med min dotter, och perfekt för mig som är beroende av att lära mig nya saker hela tiden.

Pizza som lämnats kvar av hungrig arbetskamrat - antagligen efter terrordåden i Norge.

Vi som jobbar natt uppskattar mycket att våra arbetskamrater lämnar lite smulor åt oss.

Det är fint att jobba på Sveriges största nyhetsprogram, så det tar förstås emot lite att lämna det. Riksnyheter är roliga att göra, eftersom urvalet av ämnen är större. Om jag vill göra en IT-nyhet behöver jag inte hitta en krystad regionalvinkel för att kunna berätta historien – det är bara att göra. Å andra sidan har jag inte varit ut och träffat vanliga människor särskilt mycket sedan jag började på Rapport.

Redigeringsdator och en påse frukt

Det här är vad jag ser framför mig då jag jobbar natt på Rapport. Jag brukar försöka äta bara frukt för att hålla mig vaken.

Som tv-människa tycker jag bilder är bra på att berätta historier, och jag har nu valt ut tre stycken som handlar om vad jag lämnar och vart jag är på väg. Jag har medvetet valt dem för att de ska rättfärdiga mitt beslut.

Återbesök på Karolinska

Min dotter föddes på Karolinska sjukhuset i augusti 2011 och bor i vanliga fall i Skåne, så då jag jobbar i Stockholm är vi långt ifrån varandra och jag längtar hemskt mycket efter henne.

Men den här dagen hade jag ett sådant där lugnt morgonpass, då man mest hjälper till med telegrambilder och lägger ut saker på webben – och skulle komma iväg tidigt och åka hem till Skåne.

Då jag satt på pendeltåget med min fullproppade ryggsäck och axelremsväska plockade jag fram jobbmobilen och upptäckte en TT-flash och ett missat samtal med dolt nummer. Det blev ingen lugn morgon i något redigeringsbås på jobbet, utan ett återbesök på Karolinska – tillsammans med min gamla chef som anmält sig som frivillig att rapportera direkt i morgonsändningarna.

Per var tjusig i kavaj och jag kom lufsande med alla mina väskor, så jag tror balansen i rapporteringen blev ganska bra åtminstone sett till det estetiska.

Andra reportrar hade i uppgift att göra inslag till kvällssändningarna, så väl tillbaka på jobbet ägnade jag mig åt att smygklippa en liten betraktelse till webben – för att ändå ha något slags kontroll över mitt material. Jag tycker det blev ganska roligt.

Nyss kom nyheten om att Estelle, som det sedermera bestämdes att hon skulle heta, ska döpas på min födelsedag. Jag ska försöka tona ner firandet så gått det går, så att hovet inte hamnar i medieskugga.

Om att hinna tänka

Jag sitter på tåget på en av alla de där miljarder resorna jag gör som veckopendlare mellan Skåne och Stockholm. Trivs bra gör jag, även då vi är försenade. Det är gott om tid att tänka, och gott om tid att koncentrera sig en längre tid på en och samma uppgift.

För ganska precis tio år sedan klev jag in på Tvärsnytt för första gången, där jag skulle göra min journalistpraktik, för att sedan bli Sveriges Television trogen. Jag älskar idén om television i allmänhetens tjänst, och även om jag fortfarande inte vet vad jag ska bli då jag blir stor, så vet jag att jag älskar livet på en nyhetsredaktion.

Det händer saker hela tiden, ibland måste saker vara klara på mycket kort tid och ibland rasar all teknik och det gäller att hitta vägar runt problemen, eftersom det inte finns tid för att lösa dem just då. Just det där med att hitta vägar runt problem tror jag att påverkat mig ganska mycket.

Innan jag började plugga journalistik gick jag på en IT-utbildning. Tre år ägnade jag åt den, och det var mycket matematik och programmering. Ofta handlade om att tänka efter, testa, och prova igen. Gränserna mellan sant och falskt var väldigt tydliga: antingen är x lika med 5, eller så är det skilt från 5. Antingen eller. En boolesk värld.

Nu verkar det kanske som om den här texten är på väg mot ett journalistiskt svartvitt sanningsideal, men det är i stället förmågan att tänka långsiktigt jag funderar på. De där programmen man skrev, som skulle lösa uppgifter, krävde koncentration och tålamod. Nyhetsjournalistik på dagsbasis är något helt annat, och det är vad jag sysslat med de senaste tio åren.

Och jag skulle absolut inte vilja formulera det som att min hjärna tagit skada, men något har hänt. Jag har blivit expert på att sovra bort oviktig information, se kärnan i ett ämne, leverera det som krävs på kort tid, klara deadline – och ta mig runt eventuella problem som uppstår.

Men det känns som om jag samtidigt förlorat något, och det handlar om den där förmågan att faktiskt lösa problem, i stället för att ta mig runt det. Det handlar kanske inte så mycket om det journalistiska, som om det som sker runtomkring: Fungerar inte en redigeringsdator så tar jag en ny, gillar jag inte kalenderprogrammet på jobbet så väljer jag ett annat, förstår jag inte genast hur det nya sättet att posta ett inslag fungerar, så gör jag på det gamla sättet – trots att jag förstått att det är mycket mer omständligt.

På ett sätt är det här förstås bra – i ett kortsiktigt perspektiv är det oftast effektivare. Och jag är lyckligt medveten om att det inte är min hjärna som förändrats till det sämre. I stället är det nog kraven i yrket som gör det. Den slutsatsen drar jag eftersom jag genom åren haft förmånen att sitta på olika stolar på jobbet. Då jag jobbar som utbildare eller sändningsproducent är det viktigt att förstå de tekniska problem som uppstår – eftersom man är den som måste lösa dem, eller den som måste kunna förklara vad som sker.

Men så är jag bokad på ett reporterpass igen – och sitter där som en barnunge och ringer supporten så fort något inte fungerar. Trots att jag vet att jag en gång i tiden kunde lösa ordinära linjära differentialekvationer med konstanta koefficienter och polynom i högerledet.

På väg till Dalarna

image

Vi är på väg till Malung och julfirande med pappa. Bilen är fullpackad av julklappar och tv-spel som ska förgylla helgen.

Johanna la i den sista veden i pannan i morse. Då vi kommer hem igen ska jordvärmen vara färdiginkopplad och igångkörd.

Backa Maj gick och la sig halv åtta i går kväll. Vid åttatiden i morse måste vi väcka henne. Hon är nog världens mest harmoniska bebis.

Som en fyramånaders tonåring. :-)

Veddödaren ännu inte vid liv

Elias matar fram slang

Foto: Johanna Ravhed

Vi har ägnat helgen åt att få vår trädgård uppgrävd med grävmaskin. Tidplanen höll mycket bra – fram till söndag eftermiddag då den havererade totalt efter att grävmaskinen gått sönder.

Trädgården från toaletten på ovanvåningen

Foto: Johanna Ravhed

Trädgården ser numera ut som ett månlandskap, vilket visserligen var helt planenligt, men det känns extra dystert nu då grävmaskinen står stilla, reservdelen har en leveranstid på två veckor – och elektrikern har maginfluensa.

Huset med hål för jordvärme i förgrunden

Foto: Backa Elias Bondpä

Veddödaren är äntligen här

Johanna och värmepumpen

Foto: Backa Elias Bondpä

Hela släkten är vedfreaks. Men jag står på mig – trots att mitt enda argument för att byta ut vedeldningen mot en jordvärmepump är lathet. Jag vill verkligen inte elda!

I går hade jag svårt att sova. Jag hade laddat ner instruktionsboken till jordvärmepumpen som pdf och låg och läste den i sängen. Så spännande! Jag kände igen mycket från termodynamiken i fysiken i gymnasiet.

Jag minns hur jag suckade efter en middag för fem år sedan. Vi julfikade hos några ytligt bekanta som bara ville prata om energisystemen i sina villor. Urbota tråkigt, tyckte jag. Nu är jag där själv.

Men någon risk för att jag slutar som Kaminmannen i Percy tårar föreligger alltså inte.

Backa Maj på babysim

Backa Maj och Elias i simbassäng

Foto: Johanna Ravhed

Vi har varit på babysim några gånger nu, hela familjen. Backa Maj är förtjust. Hon verkligen älskar att vara i vatten! Det känns lite otäckt då hon ska dyka, men som med allt annat som vi vuxna bävar inför – så verkar hon fullkomligt trygg.

Det var roligt att vi fick ändan ur vagnen och äntligen fick med oss kameran för att dokumentera det hela. Att gå runt i bassängen med en fin systemkamera kändes först lite skakigt, men då man kommer igång med plåtandet så tänker man inte så mycket på det.

Kameran är nog det minsta bekymret egentligen. Snarare är det nog så att man är i vägen och kanske irriterar människor. Men jag antar att det är den enda lösningen om man vill få bra bilder.

Det är emellertid ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor, som matematikerna skulle ha sagt.